Expertens 4 tips: Så lagar du en trasig relation till ett vuxet barn
Efter reklamen: Otippade egenskapen som lätt gör dig omtyckt av andra
Är relationen till ditt vuxna barn skör eller dålig? Blir avståndet mellan er bara större och större? Att bli avvisad av sitt barn kan ge upphov till både smärta, sorg, förtvivlan och ilska – samtidigt som barnet i fråga kan uppleva samma känslor på sitt håll. Kanske finns det sår från barndomen som måste få chans att läka.
Om du vill försöka återknyta kontakten med ditt vuxna barn är det viktigt att bekräfta barnets känslor, berättar den amerikanske psykologen Jeffrey Bernstein i en artikel på Psychology Today. Han menar att förståelse är den viktigaste ingrediensen när det kommer till att minska avståendet i en barn/förälder-relation.
Ge känslomässigt stöd och bekräftelse och försök undvika att gå in i ett bulldozer-läge där du bara är ute efter att försvara dig själv. Lyssna på vad barnet har att säga och vägled genom validering. Att bekräfta barnets känslor och lyssna på vad hen har att säga behöver inte betyda att du håller med ditt barn, men utan validering kommer den olösta konflikten inte kunna lösas.
Nedan går psykolog
Dotter som inte vill ses
Anonym (Mamman) skrev följande:
Jag har definitivt inte lagt skulden på någon. Men i övre tonåren ökade hennes ångest och hon var inte snäll mot varken mig eller sin lillasyster. Det var inte lindriga saker som smälla i dörren eller skrika att man är dum i huvudet. Det hände mycket värre saker än så.
Du skrev följande i din TS:
"Har en dotter som flyttade hemifrån för 1,5 år sedan. Dottern och jag hade en väldigt dålig relation då hon bodde hemma. Hon var väl elak, vilket jag sedan kopplade till att hon hade psykisk ohälsa med ångest. "
(slut på citatet)
Så du var rätt så otydlig i din TS.
Anonym (Mamman) skrev följande:
Jag har varit ensam med barnen i nästan alla år efter jag och mitt ex gick isär. Han valde då att flytta till andra sidan landet och har ingen direkt relation till barnen.
Vi brukade träffas regelbundet förr, och jag har alltid funnits för mina barn. Jag skulle verkligen inte öns
Att skapa en bra relation med sin dotter involverar flera nyckelfaktorer. Här är några tips som kan hjälpa till att bygga en stark och hälsosam relation:
1. Kommunikation: Var öppen och lyhörd för din dotters tankar, känslor och åsikter. Lyssna aktivt och visa intresse för vad hon har att säga.
2. Tillit: Bygg upp ömsesidig tillit genom att vara pålitlig och visa att du är där för henne. Var ärlig och håll dina löften.
3. Tid tillsammans: Prioritera tid för att göra saker tillsammans. Skapa speciella minnen genom att delta i aktiviteter som ni båda tycker om och njuter av.
4. Respekt: Visa respekt för din dotters åsikter, gränser och personlighet. Visa att du värdesätter henne som individ.
5. Stöd: Var där för din dotter när hon behöver stöd. Visa empati och erbjud hjälp och råd när det behövs, men låt henne också lära sig att hantera svårigheter på egen hand.
6. Positiv förstärkning: Ge beröm och uppmuntran när din dotter gör något bra. Visa att du är stolt över henne och uppmuntra hennes självförtroende.
7. Balans: Hitta en balans mellan att vara en förälder och en vän. Var tydlig med gränser och regler, samtidigt som du är närvarande och stöttande.
Kom ihåg att varje
Relationsakuten: Dottern väljer pappa före mig
När åringen vill bo mer hos sin pappa blir Lisa ledsen – och skäms för att hon inte kan glädjas åt deras goda relation. Det är naturligt att sörja när barnen flyttar, svarar psykologen.
Lisa,
Jag är frånskild mamma till ett tvillingpar, en pojke och en flicka på 13 år.
Ända sedan de var 6 år har de bott varannan vecka hos mig och varannan hos sin pappa. Jag har levt för att barnen ska må bra och de är jättefina. Jag hoppas av hela mitt hjärta att jag lyckats, men det kan man ju aldrig riktigt veta.
Nu säger min dotter att hon vill bo två dagar extra hos sin pappa. Visst är jag glad att hon har en trygg och bra relation till honom. Det är ju bra för tjejers självkänsla.
Problemet är att jag också blir ledsen och känner mig bortvald. Inte nog med att jag mått dåligt i sju år för att jag bara får ha mina barn på halvtid, nu får jag ännu mindre tid med henne…
Gör hon så här för att straffa mig? Hon är ju trots allt tonåring. Vi bråkar inte speciellt mycket, men hennes humör svänger – ena stunden är hon glad som en lärka, nästa är hon arg och ledsen. Vi har varit jättetajta förut och nu känner jag hur hon glider bort från mi
.